Det smalnar av när kvällen börjar skymma.
Den breda vägen är ej längre bred.
Jag märkte ingenting av det i början.
Hur blev jag ensam här på mörknad hed?

Det blir så trångt, ja nästan som en tunnel.
Min lovsång klingar mer och mer i moll.
Men som ett timglas smalnar av mot mitten
det öppnar sig ändå åt bägge håll.

Min vän i livet liksom andra vänner,
försvann och vandrar inte längre med.
Jag saknar dem och gläds åt mina minnen
men vill ha sällskap på min vandringsled.

Fast här i tunneln måste man gå ensam,
och tunnelväggen skaver mot min kropp.
Men längst där framme anar jag ett ledljus.
Det fjärran ljuset är mitt enda hopp.

Då som en sakta susning hör jag rösten.
Så ljuv den är! Den talar till mig nu:
”Jag väntar dig”… O Jesus, tack för trösten!
För ljuset där i tunneln är ju du!