Det blåser så hårt

Det blåser så hårt över svindlande djup,
jag kämpar mot vågornas vrede
och ber att vår skräckfyllda färd ska ta slut.
Då närmar sig någon, jag vet inte hur.
Men om det är du,
så säg åt mig att komma.

Jag tar några steg på ditt löfte och ord
men känner på nytt hur det stormar
och ropar i ångest: Jag kan inte tro.
Då griper du tag i mig, för mig ombord.
Du hjälper mig upp,
du som bad mig att komma.

Nu sitter jag här i vår båt som förut.
Jag gråter och vinden har mojnat.
Du säger: Min vän, varför tvivlade du?
Jag svarar och tårarna torkar: Min Gud!
Om du inte fanns,
till vem skulle jag komma?