Djupt i Edens mjuka grönska

Djupt i Edens mjuka grönska
formas människan av jord.
Allt det goda hon kan önska
får hon som ett dukat bord,
till att skratta, till att gråta.
"Endast ondskans mörka gåta
ska du modigt överlåta
till mig själv." Så ljöd Guds ord.

Från ett träd hörs ormen väsa:
"Varför stå i sådan tukt?
Kunskap kan du inte kväsa,
njut dess söta, starka lukt.
Livet ska ni aldrig mista,
inte kan den grenen brista."
Ormen lyckas överlista
man och kvinna med en frukt.

Men då känns den bittra smaken,
all den smärta trädet ger.
Människan står rädd och naken,
finner ingen tillit mer.
Gåvan, som hon sökte, gäckas.
Hennes törst kan inte släckas,
skammen inte övertäckas,
när hon på sin tomhet ser.

Då ses Gud mot trädet vandra,
frågar stilla var de är
och de skyller på varandra:
Det är hon som gjort det här!
Så är fallets frukt beskriven:
Människan av misstro driven,
ser sig dömd och övergiven.
Men Gud skyddar henne, bär.

Ormen, som av Gud förbannas
krälar vredgad därifrån.
Orden ska en gång besannas:
Han blir dömd av kvinnans son.
Men i mänskans svåra möda
och i kampen att få föda
ses Guds kärlek överflöda.
Gud ger jorden som ett lån.

Änglarna med svärden vakar
över Edens slutna rum,
Jorden, fylld av vanmakt, skakar.
Människan tycks blind och stum.
Men fast allt kring henne rämnar
blir hon varsamt den Gud ämnar.
Livet, som hon överlämnar
möts av evangelium.