I svalkan om kvällen hörs Skaparens röst,
han ropar på Adam och Eva.
De tog ifrån trädet att släcka sin törst.
Fast allt de behövt för att leva
fanns nära, som gåvor ur Skaparens hand,
ett liv i Guds närhet i paradisland,
så sökte de ändå få mera.

I svalkan om kvällen ses duvan gå ner,
hon kommer med löfte om livet.
Ett grönskande blad är det tecken hon ger,
en glimt från ett kommande rike.
Och löftet till Noa, det gäller oss än,
att aldrig ska livet förgöras igen,
förrn himmel och jord går ur tiden.

I svalkan om kvällen lyfts Frälsaren ner
från korset, där han gav upp andan.
Den skuld som vi bar på, den finns inte mer
och världen blir aldrig densamma.
Kom Eva, kom Adam, och smaka och se!
Av livsträdets frukter vill Skaparen ge.
Kom in i det himmelska landet!