I ett land fyllt av förväntan står en man på en strand.
Han har levt ett liv i längtan i ett avlägset land.
Och han höjer upp sin röst till en Gud som kanske hör,
som har gett hans liv en mening och som skänker honom tröst.
Och i vinden över vattnet anar han en stilla röst.

Du är mitt barn,
du är utvald till att leva
ett liv som jag har gett dig
och jag älskar dig idag.

I ett land utan förväntan står vi kvar på samma strand.
Vi delar samma längtan i ett kallt, avlägset land.
Men vi höjer upp vår röst till en Gud som kanske hör,
som vill ge vårt liv en mening , som vill skänka oss sin tröst.
Och i vinden över vidden den anar vi en stilla röst.

Du är mitt barn…