Johannes står i flodens bruna vatten
och talar manande till folket: Kom,
låt döpa er! En skuld så mörk som natten
kan Gud ta bort hos den som vänder om.
Han är en stor profet, en av de bästa,
nu ser han bort mot kön och ropar: Nästa!
Med skarpa ögon blickar han mot stranden,
beredd att döpa den som kommer fram.
Då ser han vem det är och sänker handen,
det är hans egen vän, Guds offerlamm.
Vad gör han här, den renaste i världen,
han som fanns före jorden och som bär den.
Men Jesus sänks i flodens bruna vatten,
vårt liv är platsen, där han stiger ner.
Han möter mörkret, tårarna och skratten
och det är liv och salighet han ger.
Han döps i floden, inte för att renas
men för att jord och himmel ska förenas.
För inget vatten finns som är så grumligt
och ingen mänsklig synd som är så stor
att inte den som dragits ner i gyttjan
kan renas av vår Frälsare och bror.
Den får en gåva starkare än döden,
som döps till Gud i paradisets flöden.
Ja, Anden kommer ner till oss från ovan
och ställer himmelrikets port på glänt
och rösten talar än en gång om gåvan:
Det är min egen Son som jag har sänt.
Och vi står själva åter där på stranden,
förenade med Fadern, Sonen, Anden.