Jona, en av Guds profeter,
når till slutet av sin färd.
Snart ska allt vad orätt heter
drabbas av Guds stränga svärd.
Nineve ska plånas ut,
låt dess höga murar falla!
Herrens dom ska drabba alla,
väntetiden når sitt slut.
Men då hörs en mäktig hälsning
ifrån kungen och hans råd,
folk och fä ska söka frälsning,
kanske kan de finna nåd.
Se, hur Gud, oändligt god,
ångrar sig vid stadens tårar,
medan Jona, trött och sårad,
går sin väg i vredesmod.
Skuggad under kurbitsbladen
finner Jona tröst en stund,
men i ilska ser han staden
vila på sin starka grund.
Det profeten inte vet
i sin egenvalda smärta,
det är rymden i Guds hjärta,
djupen av barmhärtighet.
Jona längtar efter döden,
saknar mening i sitt liv.
Trädet som gav tröst i nöden
föll för liemannens kniv.
Om han sörjer trädens blad,
vad finns då för skäl att harmas
när Gud sörjer för de arma
i en tätbefolkad stad?